Check out my new wheels biatches!

Quickie niggah, quickie!

Börjat komma igång med träningen nu igen. Unnade mig själv ett litet uppehåll. Det är fler som gjort. Rent generellt. Om man skall vara lite sådan. Och det vill man ju. Att se andra människors otillräcklighet värmer. Det bli liksom som en liten ”vi-känsla” på gymmet. Framför allt när man tittar in på helgen. Då folk som egentligen hade behövt träna hela veckan, gör ett halvtaffligt försök att ta tag i sitt liv, eller kanske försöker kompensera lite lätt för den där afterworken som spårade lite lätt dagen innan. Tack för att ni finns, och att er existens höjer min självkänsla marginellt.

Jag har dessutom rakat mig igen. Tänkte nästan spara mustaschen ett tag. Men lille Juholt har sabbat den imagen lite. Undrar hur det skall gå för den stackarn nu förresten. Hoppas han inte får det alltför knapert ekonomiskt om han tappar sin position. Folk är i allmänhet rätt förbannade ang hans extra bidragsuttag och små ”kalkyleringsmissar”. En del är till och med förvånade. Hur kan man vara det? Det är en sosse. Och dessutom. Han tjänar sitt levebröd på Sveriges, i mina ögon, största arbetsplats för bidragstorskar. Riksdagen. Själv kunde jag helt ärligt inte bry mig mindre.

Det jag däremot kan bry mig om, är just det faktum att folk blir upprörda. Riksdagen är något av en skyddad verkstad. De ”arbetstagare” som huserar där, är placerade där genom att ha slickat tillräckligt mycket röv inom en viss partipolitisk krets, tillräckligt länge, för att kunna bli uppsatta på en fin liten lista. Den kvalplatsen gör att vi sedan kan välja dem. Man kan liksom inte tycka vad man vill för att jobba där. Du behöver följa ett partipolitiskt program. Dina tankar och ditt tyckande behöver i princip följa en norm. Gamle goe demokrati.

Och något som stör mig mer, än att en lönnfet mustaschprydd herre i sina bästa år har snikit till sig några tusenlappar extra, är det riksdagens ”förvärvsarbetares” ersättningsnivåer. De är ju skäliga. Finns ju väldigt många andra positioner inom vår demokratiska idyll, där man kan få samma ersättning och möjligheter. Finns liksom inte någon rimlighet alls där. Visst, det är fint att kunna bo på annan ort än Stockholm, och kunna få ersättning för resor till och från arbetet. Man kan ju t.ex. bo i Trollhättan. Ta flyget till jobbet för ett par hundratusen om året om man så önskar. Tänk om den möjligheten skulle försvinna. Rosanna t.ex, skulle kanske inte kunna dyka upp på jobbet på måndag.

Vågar knappt föreställa mig det annalkande demokratiska förfall vårt kära fosterland skulle stå inför då. 

Man skulle kunna tänka sig att andra yrkeskategorier kanske också skulle kunna kvala in på någon form av samhällsbehjälpande faktor. Vårdpersonal typ. Ett busskort kanske? Typ. Men nej. Men vad fan tillför vårdanställda vårt samhälle liksom? Några som däremot tillför tillräckligt mycket för sådana fördelar är tjänstemän på trafikkontoret i staden. De underbetalda stackarna. Jag antar att det är något policybeslut för att underlätta trafiktrycket. Om vi sponsrar höginkomsttagare med busskort borde ju köerna minska. Nu vet jag dock vad ni tänker. Hur gör vi med problematiken att få in de där goa kulorna som Göteborgs tilltänkta biltullar är tänkt att håva in om det spottas ut en massa busskort till höger och vänster? Jävla dilemma.